Hur kan en människas barndom sammanfattas i ett antal bilder? Hur kan minnen ens skildras genom fotografier? Och hur vet vi att minnen är just minnen och inte minnen av ett fotografi? Detta är frågor som upptagit fotografen Kuba Rose under de många år han fotograferat sin enda kusin och hans pappa. 

“Jag vet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av någon annan, speciellt bara genom fotografier. Men jag har fascinerats av hur min kusin och min morbror har stretat på i alla år. De är nu väldigt nära varandra, eftersom de under många år nästan bara umgicks med varandra. Min morbror slutade till och med att jobba för att ta hand om sin son. Och från att i perioder ha mått väldigt dåligt är min kusin nu en ung man som klarar sig bra i livet.”

För att ytterligare problematisera minnet av barndomen ingår Daniel Pedersens essä Att framkalla en barndom i boken. Där tar Pedersen Marcel Proust till hjälp för att försöka förstå hur minnet fungerar: “Hur gör man då om man vill försöka minnas sin barndom, hur den var, förutom minnesmedier; alltså utan fotografier, filmer eller samtal? Kanske går det knappt att göra. Vad Proust påminner oss om på ett flertal ställen i sitt enorma verk är det sätt som slumpen öppnar vägar till minnet.”

​

/ / / / / 

​

Pressmeddelande 210505

​

Bernur 210526

​